Var är papporna – eller är frågan mycket större än så?
En kritik mot förenklade förklaringar och ett rop på en nyanserad debatt
Introduktion
I Alexandra Pascalidous bok ”Var är papporna?” lyfter hon en viktig och återkommande fråga: pappors frånvaro i ungdomars liv, särskilt i utsatta områden där kriminalitet och våld blivit en allt större del av vardagen. Hennes bok belyser mammornas kamp och försöker förklara varför så många unga män hamnar snett.
Men samtidigt väcks en fråga som få vågar ställa: Är det verkligen pappornas frånvaro som är den största orsaken? Alexandra Pascalidou, som själv vuxit upp utan en närvarande pappa, har uppnått enastående framgång i livet. Hennes egen historia motsäger på många sätt idén om att pappans roll är helt avgörande för ett barns framtid.
Denna artikel ifrågasätter det förenklade narrativet och diskuterar vad som egentligen formar ungdomars val – individualism, föräldraskapets förutsättningar och ett samhälle som begränsar föräldrar från att sätta gränser.
Hur motsägelsefullt är Pascalidous perspektiv?
Alexandra Pascalidous liv är inspirerande och visar att det går att lyckas trots tuffa omständigheter. Hon växte upp i ett socioekonomiskt utsatt område utan en närvarande pappa, men hon valde att kämpa sig fram och forma sin egen framtid.
Det är här motsägelsen uppstår:
- Om Pascalidou själv är beviset på att framgång är möjlig trots en pappas frånvaro, hur kan man då göra frånvarande pappor till huvudförklaringen för ungdomars problem?
- Varför pratar vi inte mer om individualism och individens eget ansvar?
Sanningen är att ungdomars framtid inte avgörs enbart av en förälders närvaro eller frånvaro. Det handlar om:
- Individens egna val och ansvar.
- Föräldrarnas uppfostran och värderingar.
- Samhällets struktur och politik som formar ungdomarnas möjligheter.
Ungdomars ansvar och individualism
Det är viktigt att erkänna att ungdomar, precis som alla andra, har ett eget ansvar för sina val. Många ungdomar som växer upp utan en pappa lyckas ändå, och många som har närvarande föräldrar väljer en destruktiv bana.
Exempel:
- En ung man i ett utsatt område kan välja att se sin mammas hårda arbete som en inspiration att lyckas. En annan kan se kriminalitet som en genväg till status och snabba pengar.
Valet ligger till stor del hos individen. Det är inte hela förklaringen, men det är en del av den större bilden.
Mammornas roll – och föräldraskapets utmaningar
Pascalidou beskriver mammor som hjältar – och det är de i många fall. Men vi måste också våga prata om uppfostran och de utmaningar som föräldrar möter:
- Brist på gränssättning:
- Många föräldrar kämpar med att sätta gränser för sina barn, särskilt när samhället begränsar deras möjligheter att vara stränga.
- Lagar som förbjuder föräldrar att hålla sina barn hemma mot deras vilja gör det svårt att skydda unga från dåligt sällskap.
Exempel: En förälder som förbjuder sitt barn att gå ut mitt i natten riskerar att bli anmäld för frihetsberövande. Hur ska föräldrar kunna ta ansvar om samhället straffar dem för att sätta gränser?
- Närvarande pappor osynliggörs:
- Det finns pappor som är närvarande och engagerade, men dessa lyfts sällan fram i debatten.
- Vi måste sluta generalisera och börja nyansera bilden av föräldrars roll.
Samhällets roll – politik och segregation
Det är också dags att ställa krav på samhället och politikerna. Det är inte bara föräldrar som bär ansvaret för ungdomars framtid. Samhället har svikit i flera avseenden:
- Segregation och brist på framtidstro:
- I många utsatta områden finns en känsla av hopplöshet. Jobb, utbildning och möjligheter är ofta begränsade.
- Politiker har misslyckats med att skapa trygghet och framtidstro.
- Skolans roll:
- Skolor i socioekonomiskt utsatta områden saknar ofta resurser, vilket gör det svårt att ge eleverna det stöd de behöver.
- Kriminalitetens lockelse:
- När ungdomar ser att kriminalitet ger snabba pengar och status, blir det svårt att välja en annan väg.
Vad bör vi prata om istället?
- Individualism och eget ansvar:
- Ungdomar måste få höra att de har makten att forma sina egna liv, oavsett omständigheter.
- Pascalidous egen historia är ett exempel på detta.
- Föräldrarna behöver stöd, inte kritik:
- Vi måste ge föräldrar verktyg att sätta gränser och skydda sina barn.
- Lagar som begränsar föräldrars auktoritet måste ses över.
- Sammanhållning i samhället:
- Politiker måste ta ansvar för att minska segregationen och skapa framtidstro för unga.
Slutsats: En helhetsbild istället för syndabockar
Frågan om ungdomars framtid är långt mer komplex än Alexandra Pascalidous förenklade narrativ om frånvarande pappor. Det är inte bara papporna som bär ansvaret.
- Ungdomarna själva har ett ansvar för sina val.
- Mammor och pappor har båda en viktig roll att spela i sina barns liv.
- Samhället och politiken har svikit de unga genom att inte skapa möjligheter, resurser och trygghet.
Om Alexandra Pascalidou, som själv vuxit upp utan en närvarande pappa, kan lyckas, visar det att familjestrukturen inte är allt. Vi behöver prata om helheten – individualism, föräldraskap och samhällets ansvar.
Låt oss sluta leta efter enkla syndabockar och istället arbeta tillsammans för att skapa en framtid där alla ungdomar får en ärlig chans att välja rätt väg i livet.