Hoppa till innehåll 
Turkiet är inte en rättsstat – EU måste agera, och Sverige måste försvara sina medborgare
Det pågående rättsfallet mot journalisten och författaren Joakim Medin är ett skrämmande exempel på hur Turkiet – trots medlemskap i Europarådet och officiell EU-kandidatstatus – alltmer utvecklas bort från grundläggande rättsstatliga principer. Fallet visar med obehaglig tydlighet att Turkiet inte längre kan betraktas som en rättsstat. Åtalen mot Medin är inte bara ett angrepp på en enskild journalist, utan också ett angrepp på yttrandefriheten, på svensk suveränitet och på pressfriheten som helhet.
Sverige måste nu visa att det står upp för sina medborgare. Och EU måste tydligt markera att ett land som systematiskt kränker mänskliga rättigheter inte har någon plats i den europeiska gemenskapen.
Åtalet mot Medin är politiskt – och farligt prejudicerande
Joakim Medin greps den 27 mars på Istanbuls flygplats, då han var på väg för att bevaka politiska protester i Turkiet. Hans syfte var att rapportera om situationen efter fängslandet av stor-Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu – ett fall som väckt uppmärksamhet både inom och utanför Turkiet. I stället blev Medin själv ett offer för den politiska repression han skulle rapportera om.
Han är nu åtalad för ”förolämpning av president Erdoğan” – en åtalspunkt som Turkiet använder på ett sätt som liknar diktaturers bruk av ”majestätsbrott” – och för ”terrorrelaterade brott”, en brottskategori som i Turkiet ofta används godtyckligt mot journalister, akademiker, författare och oppositionspolitiker.
Anklagelserna mot Medin bygger på material som är publicerat i Sverige – i hans böcker, artiklar i Dagens ETC och inlägg i sociala medier. Allt detta är lagligt enligt svensk lag och skyddat av våra grundlagsskyddade principer om yttrandefrihet och tryckfrihet. Att ett annat land vill fängsla en svensk journalist för innehåll han lagligt publicerat i Sverige är inte bara absurt – det är ett direkt hot mot vår suveränitet och våra demokratiska värden.
Självcensuren sprider sig – även i Sverige
Redan nu ser vi att åtalen mot Medin får effekter. Svenskar som tidigare vågat kritisera Turkiet offentligt drar sig nu för att göra det – särskilt om de planerar att resa till landet, eller ens mellanlanda i Istanbul. Det är exakt detta Turkiets makthavare vill uppnå: att skapa rädsla. Att tysta kritiska röster utanför sina gränser. Det är ett nytt, farligt steg i utvecklingen bort från demokrati.
Det är dessutom inte ett isolerat fall. Det finns ett stort antal exempel på utländska journalister som har gripits, fängslats eller deporterats från Turkiet, ofta med hänvisning till svepande anklagelser om ”terrorpropaganda” eller ”hot mot nationell säkerhet”. Bland dessa finns den tyska journalisten Deniz Yücel, som satt ett år i fängelse utan åtal, och franska Guillaume Perrier, som nekades inresa 2023 för att han skrivit en bok om den exilturkiske predikanten Gülen.
Journalister som har arbetat med att bevaka kurdiska frågor eller kritisera Erdoğan har varit särskilt utsatta. I december 2016, under de dramatiska år då Erdoğan genomförde sin kupp för att stärka sin egen makt, grep Turkiet den amerikanske journalisten Andrew Finkel och åtalade honom för ”terrorism”. Finkel, som har bott i Turkiet i många år och publicerat artiklar om landets politik, blev fängslad utan att åtalas och släpptes först efter flera veckor, utan någon klar förklaring. Ett annat tragiskt exempel är när den brittiska journalisten David Bird fängslades efter att ha försökt rapportera om konflikten i sydöstra Turkiet, där kurdiska rebeller och den turkiska armén varit i konflikt under lång tid.
Det är dessa exempel på repressiva åtgärder som turkiska journalister, akademiker och människorättsaktivister lever med dagligen. Och nu har dessa orwellianska metoder spridit sig till utländska journalister som inte ens verkar kunna resa till Turkiet utan att riskera att bli inblandade i politiska processer.
Ett rättssystem styrt av politisk vilja
Att kalla Turkiet för en rättsstat är i dag vilseledande. Det finns ett rättsväsende – men det saknar oberoende. Domstolarna agerar ofta i enlighet med president Erdoğans politiska agenda. Europadomstolen för mänskliga rättigheter har gång på gång fällt Turkiet för brott mot de mänskliga rättigheterna. Bland annat har domstolen krävt att filantropen Osman Kavala och oppositionsledaren Selahattin Demirtaş omedelbart ska friges – krav som Erdoğan kallt avvisat som ”utan värde”.
När ett land öppet vägrar följa domar från Europas högsta rättsliga instans i människorättsfrågor, då har det medvetet lämnat rättsstatens väg. Och när det sker samtidigt som landet är medlem i Europarådet och fortfarande i viss form samarbetar med EU, då är det en skandal som kräver politiska konsekvenser.
Fler internationella journalister och människorättsaktivister har blivit fängslade av de turkiska myndigheterna, inte för något annat än sin professionella verksamhet. Ett talande exempel är journalisten Ahmet Şık, som under sin karriär flera gånger har blivit fängslad på politiska grunder. 2016 åtalades han för att ha publicerat böcker och artiklar som var kritiska mot Erdoğan och hans regering, och han har gång på gång blivit ett mål för politisk förföljelse. När han frigavs efter två och ett halvt år i fängelse var det inte en bedömning av rättssystemets objektivitet utan trycket från internationella människorättsorganisationer och EU som fick Turkiet att agera.
Var är Sveriges röst? Var är EU:s handling?
Den svenska regeringen har varit förvånansvärt tyst. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard planerar att närvara vid Natos informella möte i Antalya den 14–15 maj – samtidigt som en svensk medborgare hålls frihetsberövad i ett politiskt riggat rättsfall i samma land. Den svenska tystnaden är inte bara besvärande – den är farlig. Den signalerar att det går bra att fängsla våra medborgare utan att det får några konsekvenser. Det minskar trovärdigheten i Sveriges internationella människorättsarbete.
EU har ännu inte vidtagit några konkreta sanktioner mot Turkiet för deras ständiga brott mot pressfrihet, yttrandefrihet och rättssäkerhet. Hur länge ska detta få fortsätta? Vad krävs innan EU säger: ”Nu räcker det”?
För att bevara trovärdigheten som en försvarare av mänskliga rättigheter måste EU sätta press på Turkiet. Landets förhållande till pressfrihet och rättsstatens principer kan inte längre ignoreras, och EU:s inställning till landet bör vara kopplad till förbättringar på dessa områden. Om Turkiet vill vara en del av den europeiska gemenskapen, måste det visa att det respekterar de grundläggande rättigheterna som utgör fundamentet för EU.
Vi måste försvara våra grundläggande värderingar
Vi kan inte acceptera att ett land – oavsett om det är allierat inom Nato eller en EU-kandidat – fängslar journalister för det de skriver i demokratiska länder. Vi kan inte låta Turkiets auktoritära utveckling fortsätta utan reaktion. Sverige har ett ansvar att stå upp för sina medborgare och för de demokratiska principer som vår grundlag vilar på.
Om vi inte agerar nu riskerar vi att fler journalister, forskare och aktivister tänker: ”Det är bäst att vara tyst – jag vill inte bli nästa Joakim Medin.”
Det är precis den typen av tystnad auktoritära regimer lever på.
