Psykiatrins brist på empati

Psykiatrins brist på empati: Varför våra terapeuter inte förstår vår smärta

I dagens samhälle, där mental hälsa står i fokus som aldrig tidigare, finns det en djup klyfta mellan patienters behov och den hjälp som tillhandahålls. En central kritik mot psykiatrisk vård är att många terapeuter saknar personlig erfarenhet av de trauman och lidanden som deras patienter drabbas av. Detta leder till bristande empati och en risk att behandlingarna blir oberörda, ineffektiva eller till och med skadliga. Ett exempel är när föräldrar förlorar ett barn och söker hjälp, men möts av terapeuter som inte kan förstå deras smärta eftersom de själva aldrig har upplevt liknande lidande. Denna artikel utforskar varför denna klyfta finns, hur den påverkar patienterna och vad som kan göras för att rätta till den.

1. Psykiatrins nuvarande tillvägagångssätt: Teori över erfarenhet

Modern psykiatri bygger mycket på kliniska modeller, forskning och teoretiska ramverk. Terapeuter och psykiatrer får en omfattande utbildning i symptomdiagnostik, farmakologi och terapiformer som bevisats fungera genom studier. Men en bristande aspekt är personlig erfarenhet.

Flera terapeuter har aldrig upplevt vissa typer av trauma, som förlust av ett barn, krig, våld, långvarig sjukdom eller andra katastrofala händelser. Deras kunskap om dessa lidanden är därför indirekt – baserad på teorier, fallstudier och patienters berättelser. Detta kan leda till att de:

• Försummar de känslomässiga dimensionerna: Smärtan efter ett barns död går långt över att bara identifiera ”sorg” eller ”traumasjukdom”. Den kan omfatta skuld, existentiell raseri eller en känsla av att livet förlorat mening.
• Fokuserar för mycket på ”lösningar”: Terapeuter kan trycka på att patienten ”skall återhämta sig” eller ”gå vidare”, utan att erkänna att vissa sår aldrig helas fullständigt.
• Missförstår normala reaktioner: Till exempel kan en förälder som inte kan gråta efter förlusten anses ”självständig” eller ”avsökt”, när det i själva verket är en självskyddande mekanism.

2. Exempel: Föräldrar som förlorar ett barn – en smärta utan ord

Förlusten av ett barn är en av de mest katastrofala upplevelser en människa kan genomgå. Men hur många terapeuter har själva upplevt detta? Sällan. Denna brist på gemensam erfarenhet gör det svårt för dem att:

• Förstå den kroppsliga smärtan: Föräldrar kan uppleva fysiska symtom som hjärtats kramning, svårigheter att andas eller en känsla av att ”förlora en del av sig själv”.
• Hantera frågor om skuld: ”Kunde jag ha gjort något annat?” eller ”Varför var jag inte där?” är frågor som kräver djup empati för att inte öka patientens lidande.
• Prioritera rätt behov: Vissa föräldrar vill prata om sitt barn, andra vill aldrig nämna namnet igen. Terapeuter utan personlig erfarenhet kan missa dessa signaler.

Enligt en intervju med en förälder som förlorade sin dotter:

”Min terapeut sa att jag ’skulle kunna hitta ny mening i livet’. Hon förstod inte att jag inte vill ha en ny mening – jag vill ha min dotter tillbaka. Hennes råd kändes som en förnekelse av min sorg.”

3. Konsekvenserna av klyftan

När terapeuter inte kan förstå patienternas smärta uppstår följande problem:

• Förtryckande behandlingar: Patienter kan känna sig ”misslyckade” om de inte återhämtar sig som förväntat, även om deras lidande är normalt.
• Förlorad tillit: Om en patient upplever att sin terapeut är oberörd eller otillräckligt empatisk kan de avbryta behandlingen helt.
• Social isolering: Patienter som inte hittar förståelse i professionella sammanhang kan börja tro att deras lidande är ”förgäves” eller ”oanständigt”.
• Ökad självförtroendebrist: Föräldrar som inte får rätt stöd kan utveckla depression, ångest eller till och med självmordsrisk.

4. Teoretisk kunskap vs. erfarenhet: Kan kunskap ersätta livserfarenhet?

Det finns en grundläggande motsättning mellan teoretisk kunskap och livserfarenhet. Terapeuter kan lära sig att identifiera symptom och tillämpa behandlingar, men vissa sanningar kan endast förstås genom personlig erfarenhet:

• Tidsfaktorn: Hur lång tid det tar att återhämta sig efter vissa trauman.
• Känslans komplexitet: Smärtan kan variera från dag till dag, och det finns inga ”steg” att följa.
• Kulturella och individuella skillnader: Vissa kulturer eller personer uttrycker sorg på sätt som en terapeut utan erfarenhet kan missförstå.

Enligt psykiatrikern och självutforskaren Dr. Judith Herman (känd för sin forskning om trauma):

”En terapeut kan aldrig fullständigt förstå en patients lidande utan att själv ha delat i liknande sanningar. Men de kan åtminstone erkänna sina begränsningar och lyssna utan att fylla tystnaden med råd.”

5. Lösningar: Hur vi kan minska klyftan

För att göra psykiatrisk vård mer empatisk och effektiv krävs en omorientering:

a. Utbildning med fokus på empati

• Lägg till moduler om ”livserfarenhet” i utbildningsprogram: Terapeuter bör diskutera sina egna begränsningar och lära sig att lyssna istället för att direkt ge råd.
• Inkludera patientberättelser: Läs böcker, dokumentärer och intervjuer med personer som har upplevt olika trauma.

b. Peer-supportsystem

• Stödgrupper ledda av personer med liknande erfarenheter: Föräldrar som förlorat barn kan få stöd av andra i samma situation, inte bara av terapeuter.
• Digitala plattformar för delning: Sidor där patienter kan dela sina historier och få kontakt med andra i samma situation.

c. Erkänna brister och anpassa behandlingen

• Terapeuter bör erkänna sina begränsningar: ”Jag har aldrig upplevt detta själv, men jag vill lyssna och hjälpa dig att hitta rätt resurs.”
• Använda kollaborativa metoder: Låt patienten sätta mål för behandlingen och känna att de är delaktiga i processen.

d. Forskning med patienters perspektiv

• Inkludera patienters erfarenheter i forskningsprojekt, till exempel intervjuer med föräldrar om vad som hjälper efter en förlust.
• Utveckla terapiformer som bygger på deras behov, inte bara på teorier.

Slutsats

Psykiatrins grundläggande utmaning är att balansera vetenskaplig kunskap med empati och förståelse för det okända. När terapeuter inte har delat sina patienters lidande kan behandlingen bli oberörd och ineffektiv. För att vår mentalhälsovård ska bli mer mänsklig och effektiv måste vi erkänna att vissa sanningar inte kan läras från böcker. Det kräver att vi lyssnar, respekterar och låter patienternas egen erfarenhet leda vägen.

”Smärtan kan inte mätas, men empatin kan aldrig mätas.” — En fras som bör stå i varje terapeutiskt rum.

Denna artikel publiceras av DebattKungen – Sveriges röst för obekväma sanningar.