Hoppa till innehåll 
Maria Wiman verkar inte ha tänkt igenom konsekvenserna av sitt förslag.
”Jag vill ha ett skolparti – fritt från floskler och luftslott”
Varför ett ”skolparti” är en dålig idé – En kritisk analys av Maria Wimans förslag
Maria Wiman har i en debattartikel föreslagit att Sverige borde ha ett ”skolparti”, ett enfrågeparti som uteslutande fokuserar på skolfrågor och leds av lärare och pedagoger. Hon argumenterar för att skolpolitiken idag präglas av floskler och populistiska utspel, där politiker saknar insyn i verkligheten i klassrummen. Även om hennes kritik mot skolpolitiken är berättigad, är lösningen hon föreslår – att skapa ett nytt parti – både orealistisk och ineffektiv.
I denna analys ska vi granska varför idén om ett skolparti inte fungerar i praktiken och varför det snarare är en känslomässig reaktion än en genomtänkt politisk strategi.
1. Problemet med enfrågepartier – En politisk återvändsgränd
Wimans förslag utgår från en förenklad idé om att politiska beslut kan hanteras bäst av de yrkesgrupper som berörs mest. Men om vi applicerade denna logik på resten av samhället, skulle vi snart ha hundratals små partier, vart och ett fokuserat på sin specifika fråga:
- Ett trafikpolitiskt parti för att förbättra vägar och kollektivtrafik.
- Ett sjukvårdsparti för att säkerställa bättre vård och arbetsvillkor inom vården.
- Ett bostadsparti för att lösa bostadsbristen.
- Ett äldreomsorgsparti för att förbättra äldreomsorgen.
Problemet är att politik inte handlar om att driva en enda fråga i isolering, utan om att väga olika samhällsbehov mot varandra och hitta balanserade lösningar. Om varje sakfråga skulle ha sitt eget parti, skulle det bli nästintill omöjligt att styra landet, eftersom ingen skulle kunna samla tillräckligt med stöd för att bilda en fungerande regering.
Historien visar dessutom att enfrågepartier har extremt svårt att få verkligt inflytande i politiken. De kan möjligtvis påverka en viss debatt, men de saknar långsiktig genomslagskraft och försvinner ofta när den initiala entusiasmen falnar.
2. Skolministern och utbildningsutskottet ska vara insatta – men det kräver inte ett nytt parti
Det egentliga problemet som Wiman lyfter fram handlar inte om att skolan saknar politiskt fokus, utan att de politiker som ansvarar för skolan ofta är dåligt insatta i skolans verklighet. Men lösningen är inte att skapa ett nytt parti – det är att säkerställa att skolministern och utbildningsutskottet består av personer med erfarenhet och insikt i skolans utmaningar.
Ett exempel på detta kan vi se i hur andra sektorer fungerar. Finansministern behöver inte vara en bankdirektör, men hen behöver ha en god förståelse för ekonomi. På samma sätt behöver skolministern inte vara en aktiv lärare, men hen måste ha djup insikt i skolvärlden, samarbeta med pedagoger och utgå från forskning och erfarenhet snarare än populism.
Om vi vill att skolpolitiken ska bli mer kompetent behöver vi arbeta för att förbättra kompetensen hos de politiker vi redan har, snarare än att splittra upp politiken i fler småpartier.
3. Att skapa ett nytt parti är ett ineffektivt sätt att driva förändring
Det finns redan flera sätt för lärare och pedagoger att påverka skolpolitiken utan att starta ett nytt parti. Exempelvis:
- Engagera sig i befintliga partier och påverka skolfrågor inifrån.
- Använda fackförbund och intresseorganisationer för att driva igenom förändringar. Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet har redan stort inflytande på skolpolitiken genom lobbying och politisk påverkan.
- Delta i den offentliga debatten genom att skriva artiklar, hålla föreläsningar och påverka opinionen.
Wimans frustration över skolpolitiken är förståelig, men att starta ett nytt parti är inte den bästa vägen till förändring. Det kräver enorma resurser att bygga upp en partistruktur, samla röster och få mandat i riksdagen – och även om ett skolparti skulle lyckas komma in i riksdagen, skulle det få svårt att påverka politiken på egen hand.
4. Skolpartiet skulle sakna politisk bredd och skapa fler problem än det löser
Om ett skolparti enbart fokuserar på skolfrågor, vad händer med alla andra viktiga samhällsfrågor? Skulle detta parti ta ställning i frågor om sjukvård, skatter, brottslighet och klimatpolitik? Om inte, skulle det bli irrelevant i många viktiga beslut.
Om partiet däremot tvingas bredda sig och ta ställning i fler frågor, kommer det att utvecklas till vilket annat politiskt parti som helst – vilket underminerar hela poängen med att det skulle vara ett enfrågeparti.
En annan risk är att om skolpartiet skulle växa sig stort, skulle det dra väljare från andra partier och skapa ännu mer splittring i riksdagen, vilket i slutändan skulle försvåra politiskt beslutsfattande snarare än förbättra skolan.
5. Problemet är inte partier – det är politiker utan insyn
Det Wiman kritiserar är i grunden ett problem med okunniga politiker, inte med partistrukturen i sig. Att starta ett nytt parti löser inte det problemet.
Istället borde vi fokusera på att:
- Öka kraven på att skolministern och utbildningspolitiker har insikt i skolans behov och utmaningar.
- Ge lärarfacken större inflytande i politiska beslut.
- Skapa bättre kanaler mellan politiker och skolpersonal för att säkerställa att beslut grundas i verkligheten.
Genom att arbeta inom det befintliga politiska systemet kan vi uppnå förändring utan att skapa ett nytt parti som troligtvis skulle misslyckas i det långa loppet.
Slutsats: En populär men orealistisk idé
Maria Wimans förslag om ett skolparti är en känslomässig reaktion på skolpolitikens brister, men det är inte en genomförbar lösning. Om vi skulle skapa enfrågepartier för alla viktiga samhällsfrågor, skulle vi få ett splittrat politiskt system där inget parti kan styra landet effektivt.
Det vi istället behöver är mer kompetenta skolpolitiker, bättre dialog mellan lärare och beslutsfattare samt starkare inflytande för skolpersonal inom de partier som redan finns.
Wimans idé kan låta lockande för de som är frustrerade över skolpolitiken, men i praktiken skulle ett skolparti inte lösa några av skolans problem – snarare skulle det skapa fler.
Sverige behöver färre floskler i skoldebatten – men vi behöver inte fler partier.
