Frances Crook – Ingen våldsepidemi i Sverige!?

Finns det verkligen ingen våldsepidemi i Sverige?

När den brittiska kriminologen Frances Crook, en av årets vinnare av Stockholmspriset i kriminologi, hävdar att det inte råder någon våldsepidemi i Sverige, ställs vi inför en viktig fråga: Är hennes påstående verkligen representativt för verkligheten, eller döljer det en mer komplex bild? Enligt Crook, och amerikanen Bryan Stevenson som håller med henne, är Sverige ett tryggt och civiliserat land som har specifika problem, men det är inte ett samhälle i kris. De hävdar att höjda straff och hårdare tag inte kommer att lösa problemet och drar paralleller till hur samhället försökte hantera covid-19 genom en universell lösning. Men är detta verkligen rätt sätt att se på Sveriges situation?

Den aktuella våldsspiralen

Sverige har under de senaste åren upplevt en markant ökning av gängrelaterade våldsbrott. Skjutningar och sprängdåd har blivit vardag i vissa delar av landet, och många städer har drabbats av våldsvågor som i huvudsak beror på kriminella nätverksstrider. Enligt statistik från polisen har antalet dödliga skjutningar ökat dramatiskt, och många av offren är unga män. Gängvåldet har särskilt drabbat områden som Akalla, Tensta och Malmö, där konflikter om territorium, narkotikahandel och heder är centrala orsaker till våldet.

Även om Crook och Stevenson argumenterar för att Sverige inte ska drivas av rädsla, och att höjda straff inte är lösningen, måste vi också erkänna att en stor del av befolkningen upplever en allt större känsla av otrygghet. Frågan är: Är det rimligt att avfärda dessa känslor och den faktiska vålds statistiken som överdrivna farhågor, eller är det ett tecken på att samhället måste agera kraftfullare?

Är strängare straff rätt väg?

Frances Crook jämför höjda straff med att ge hela samhället en universell ”injektion” och hävdar att detta inte kommer att fungera. Istället föreslår hon individuellt anpassade lösningar för unga brottslingar, där rehabilitering och sociala insatser står i centrum. Det är ett viktigt perspektiv, och det finns utan tvekan mycket att vinna på att investera i preventiva åtgärder. Forskning har visat att tidiga insatser, mentorskap och utbildning kan förhindra att unga människor hamnar i kriminalitet.

Men samtidigt, när vi tittar på länder som har haft framgång i att minska våldet, till exempel genom att kombinera strängare straff med sociala åtgärder, måste vi fråga oss om en balans kan vara den mest effektiva vägen framåt. Exempelvis har Danmark genomfört lagar som ger hårdare straff för gängrelaterade brott samtidigt som de erbjuder väg ut ur kriminaliteten genom stöd och rehabilitering. Kan inte Sverige också överväga en sådan ”dubbelstrategi”?

Politisk rädsla eller verkliga problem?

Crook anklagar också politiker och medier för att utnyttja folkets rädsla för politiska syften, vilket antyder att mycket av den diskussion som förs om våldsspiralen är överdriven. Detta är en känslig fråga eftersom politik ofta bygger på att återspegla folkets rädslor och behov. Om medborgarna känner sig otrygga på grund av ökat våld, borde politiken inte då svara med kraftfulla åtgärder? Eller är det, som Crook och Stevenson hävdar, ett symptom på en överdriven rädsla där samhället reagerar på ett sätt som inte är proportionerligt till det verkliga hotet?

Mediernas roll i att rapportera om gängkriminaliteten har onekligen bidragit till en ökad medvetenhet och rädsla. Men samtidigt måste vi erkänna att skjutningar, sprängdåd och andra våldsdåd har ökat, och många samhällen har påverkats djupt. Att avfärda dessa rapporter som ”överdriven rädsla” kan ses som att ignorera de reella problem som människor upplever.

Vad krävs för att lösa gängvåldet?

Forskning och erfarenhet visar att det inte finns en enda lösning på det komplexa problemet med gängvåld. Vi vet att hårdare straff kan ha en avskräckande effekt för vissa brott, men vi vet också att rehabilitering, sociala insatser och utbildning kan förhindra att unga människor dras in i kriminaliteten från första början. Det är därför avgörande att hitta en balans mellan förebyggande åtgärder och rättssäkerhet.

Samtidigt måste vi också fråga oss hur vi kan ge samhället tillbaka sin känsla av trygghet. Om människor känner sig otrygga på grund av våldet, oavsett om våldet ökar eller inte, måste politiken ta detta på allvar och arbeta för att minska den upplevda rädslan.

Slutord: En komplex fråga som kräver komplexa lösningar

Det råder inga tvivel om att våldsspiralen i Sverige är en allvarlig fråga som kräver uppmärksamhet. Samtidigt är det viktigt att inte drivas av rädsla eller politiska agendor, utan att fokusera på verkliga lösningar som kan hjälpa samhället att överkomma dessa problem. Crook och Stevenson har rätt i att universella lösningar som bara fokuserar på hårdare straff inte alltid fungerar. Men vi måste också erkänna att de drabbade samhällena och offren för gängvåldet behöver se konkreta åtgärder som ger resultat.

En kombination av hårdare straff för grova brott, tillsammans med ökade resurser för förebyggande arbete och rehabilitering, kan vara en mer balanserad och effektiv lösning på Sveriges våldsspiraler.